Börjar med bandyn, eftersom jag faktiskt lyckades med konststycket att ta mig upp kl. 08.00 denna kalla och gråa söndagsmorgon för att cykla ner till Arenan och gå på bandy igen (?!). Kvartsfinal mellan SAIK och Hammarby kl. 09.00 på morgonen. Måste medge att det är yngste sonen som driver på....
Det är inte samma sak med bandyn längre, skriver en gammal elev på Facebook. Det ska vara frusna tår och röd näsa, fortsätter hon och avslutar med att inomhusbandy är kalkon. Hon får mothugg i kommentarerna av en av SAIK-spelarna som föredrar bra isförhållanden framför regn och rusk och jag håller med honom. Tycker inte alls att det är kalkon - det är kanon att gå på bandy på vår nya arena. Visst, det kanske var en mer "lyxig" än charmig upplevelse, men för mig som inte är uppvuxen med bandyn, och under mina 20 år i Sandviken bara har gått på några enstaka matcher per år, så passade det här konceptet perfekt. Jag såg bra, jag frös inte, jag kunde se målen i repris på storbildsskärmen och jag kunde dessutom få en cappucino i pausen om jag ville. Kan nu alla gamla hängivna bandyfans acceptera nyordningen och dessutom några nya fans komma till, så blir det här bra. Finns massor av möjligheter!
På eftermiddagen fick jag äntligen tid att kura ihop mig i soffan och hänge mig åt min Ipod och de två nya Fado-skivor som jag fick i present av mina portugisiska kollegor, Camanés, Sempre de mim och Katia Guerreiros Fado. Efter att ha lärt känna Fadosångerskan Marizas musik under det senaste halvåret, så var det med spänd förväntan som jag tog mig an musiken. Lyssnade mest på skivan med Camané, gillade hans röst mest på något vis. Dessutom så var det underbart gitarrspel på några av styckena - framför allt Ciùmes da Saudade. Är så häftigt att lära känna en helt ny musikstil, från ett annat land. Satt med texterna framför mig, både den portugisiska och den engelska översättningen, och bara njöt. Så härligt med nya musikaliska upplevelser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar