Möten som påverkar

Blir ett kort inlägg... Har egentligen inte haft någon lust med någonting under hela dagen. Otroligt trist. Brukar uppskatta lördagarna vanligtsvis. Uppskatta att jag kan sova lite längre, njuta av en lång frukost med både kaffe och thé, ta det lugnt och bara vara... Men idag har jag mest varit rastlös och inte uppskattat någonting - förutom ett kort möte med ett oväntat svar på en väldigt vanlig fråga...

Var iväg med maken och tittade på kakel till badrummet, inte ens det kändes speciellt upplyftande även om vi till slut lyckades hitta en stil som vi båda tyckte om. Maken pratade ljust, vitt och blankt från början och jag har en längre tid varit insnöad på grått, granit, blyerts... Vitt vill jag absolut inte ha - känns som sjukhus. Vi lyckades iallafall hitta ett italienskt kakel som både gick i grått och ljust, så vi har satt upp det på topplistan än så länge.

Efter kakeltittandet åkte vi till Mc Donalds för att ta en hamburgare och i kön träffade jag på en bekant. Kände så väl igen henne, kopplade snabbt att det var en av mina f.d. elevers mamma och eftersom jag varken har sett henne eller dottern på ett tag (sedan dottern gick ut), så vi började prata lite. Hennes svar på den vanliga inledande frågan - hur är det - påverkade resten av min dag och kanske kommer det att påverka indirekt även längre fram. Ja, nu är det bra, men det har varit rätt jobbigt, svarade hon, och berättade sedan en koncentrerad version om de tre senastre årens kamp mot cancer. Jag hade absolut ingen aning om det och blev plötsligt medveten om att det inte på något sätt är självklart att livet bara fortsätter att rulla på som vanligt för mig, mina vänner och nära och kära. Fick mig att stanna upp och tänka efter vad det är som är viktigt och vad jag vill göra och uppleva de närmaste åren. Tänker fortfarande, men vissa beslut känns några steg närmre nu, än vad de gjorde igår. Hoppas att vi stöter på varandra igen snart, för jag hade gärna pratat mer med henne än det korta samtal kassakön på Mc Donalds tillät...