Bra dag på jobbet..

Hade en bra dag på jobbet igår!

Jobbade tillsammans med enskilda elever som behövde lite extra stöd att nå kursmålen, lyssnade till en intressant redovisning om förändringar, oliktänkande och konflikt-rädsla på arbetsplatser, diskuterade hur olika företag arbetar med tidsredovisning och lön där flera av eleverna hade egna erfarenheter från praktik och extrajobb. Hade utöver detta förmånen att tillsammans med en kollega skriva en motivering till ett "Företagarstipendie" som vi delar ut i samband med avslutningen.

Hann även med att prata erfarenheter från praktiken med några elever där väldigt mycket positivt kom fram: "Är så kul att bli tagen seriöst", "Har fått större självförtroende", "Har fått möjlighet att jobba extra och ska jobba där i sommar", "Har lärt mig att ta större ansvar", "Nu vet jag att det är det här jag vill jobba med". Avslutningsvis hörde jag en vikarierande kollega, ny i läraryrket, men med flera år i privata näringslivet säga: "Att få coacha elever att nå sina mål måste vara världens roligaste jobb". Jag håller med henne, den delen av yrket är både stimulerande och rolig.

När jag kommer hem och scrollar ner i Facebook-uppdateringarna har en annan kollega lagt ut en länk till en insändare i Östersundsposten. Insändaren har rubriken "Lärare sökes akut". Strax efter nämner nyheterna domen där en lärare i Kiruna, trots fällande dom mot eleven, nekas skadestånd av tingsrätten i Gällivare. "Lärare ska tåla lite våld".

Två delar av samma värld - skolans värld - men så totalt olika. I insändaren beskrivs den eftersökta lärarprofilen som en stresstålig övermänniska som anser att huvudvärk och högt blodtryck är ett kvitto på väl utfört arbete". Arbetstiden är dagtid, kvällstid och helger, samt alla andra tidpunkter på dygnet och veckan. Sommarledigheten ger dig ett fint tillfälle att lära känna dina egna barn och din partner, alternativt hitta en ny partner. I kommentarerna hade många skrivit "sagt upp mig", "söker nytt", "hela arbetslaget letar annat" etc. Självklart är insändaren tillspetsad och lätt överdriven, men vissa delar ligger lite för nära verkligheten för att vara roliga att läsa...


Är det så det har blivit? Är det så här det se ut? Är det med de villkoren som vi rekryterar de mest lämpade ungdomarna till läraryrket? Frågorna som väcks är många. Något måste göras och det nu. Vi behöver bra, duktiga och engagerade lärare för att få världens bästa skola och för att svenska företag ska kunna ligga i framkant konkurrensmässigt. Ungdomar ser varken sjuksköterskeyrket eller läraryrket som ett kall. De vill satsa tid och pengar i en utbildning som ger bra villkor efter studierna, både arbetstidsmässigt, utvecklingsmässigt och lönemässigt. Ska det dessutom vara en del av läraryrket att tåla våld? Nej, det ska självklart inte vara en del av läraryrket att tåla våld och LR:s Metta Fjelkner ger ett klart svar på detta på SVtdebatt. Lärare har över varken förutsättningar, skyddsutrustning eller utbildning för att bemöta våld på samma sätt som poliser eller ordningsvakter har.

Precis som de allra flesta lärare, så tycker jag om att arbeta med eleverna. Diskussioner och samtal i klassrummet ger energi och det är roligt att följa utvecklingen under de tre åren på gymnasiet. Framför allt är det roligt att se vad som händer när de under ett år får testa att driva ett eget UF-företag och vad otroligt mycket de lär sig och växer genom att under 10 veckor praktisera på ett företag med eget ansvar för projekt, marknadsundersökningar m.m. Det är också stimulerande att se att ekonomiska kunskaper och samband som var långt ifrån självklara i åk 1 är väl förankrade och självklara i åk 3.

Trots detta jobbar jag min sista dag som lärare på Bessemerskolan 15 juni. Jag har gjort som så många andra, jag har sagt upp mig och lämnar läraryrket, för gott eller tillfälligt, det får tiden utvisa. Jag kommer dock att finnas kvar och verka i skolvärlden, genom min processledartjänst på Företagsam. I mitt fall gör jag det för att jag har fått en möjlighet att arbeta med det jag brinner för: Företagsamt lärande, utvecklingsfrågor, utbildning, verklighetsbaserat lärande (praktik, UF, fadderföretag m.m.). Viktiga saker för att våra ungdomar ska vara väl förberedda för morgondagens arbetsmarknad. Jag hoppas att kunna bidra till skolutveckling från en annan roll samtidigt som jag hoppas på nya utmaningar och att kunna gå vidare och utvecklas själv samtidigt.

Genom mitt utvidgade kollegium på Twitter och #Skollyftet vet jag att det finns massor av duktiga, kreativa och engagerade pedagoger "out there" och jag hoppas verkligen den svenska skolan får behålla er - ni behövs!


http://op.se/opinion/insandare/1.4727198-larare-sokes-akut
http://svt.se/nyheter/sverige/domstol-larare-ska-tala-lite-vald
http://debatt.svt.se/2012/05/23/larare-ska-inte-forvantas-tala-att-bli-misshandlade-pa-jobbet/

Det är tufft att vara lärare...

Läser kommentarerna på GD om händelserna på Hedängsskolan, där några föräldrar anmält lärarna för att ha behandlat barnen illa. Nu har lärarna via rektor och skolchef bemött anmälan och gett sin syn. Vet inte mer än det som har stått i media och vill därför inte kommentera, men det som inträffat är självklart oerhört trist och det borde inte behöva inträffa.

Tänker på de samtal jag haft under veckan och konstaterar - det är tufft att vara lärare.

Dels träffade jag en ung tjej, en fd elev som numer jobbar som grundskolelärare - "Det är ett tufft jobb, det här Helena, svarade hon på min fråga hur hon tyckte det var och nämnde bl a arbetsbördan med alla omdömen. Dagen efter träffade jag en fd lärare, som bytt yrke i 50-årsåldern. "Jag är glad att jag bytte jobb, sa hon. Hade inte orkat ända till pensionen". "Det var svårt att hinna med alla eleverna, att se till varje enskild elevs behov".

Jag håller med! Det är tufft - så tufft så att jag rätt ofta funderar på att ge upp. Inte för att jag egentligen inte trivs - det är stundtals ett förbaskat kul, fritt och stimulerande yrke - men, det kräver verkligen ett extremt engagemang och det tar på krafterna. Kombinerat med detta att alla är proffs på skolan eftersom de själva har gått där en gång och att lärarna som yrkesgrupp hela tiden ifrågasätts av media, politiker, föräldrar m fl gör det att jag ibland önskar att jag kunde få fokusera på att göra ett bra jobb på något kontor eller liknande, fritt från alla andras åsikter om hur mitt jobb ska göras.

På något sätt verkar man glömma bort att lärare också är människor. Vissa dagar är bra dagar då allt flyter på, man känner att man gör ett bra jobb, fattar rätt beslut, bidrar med bra saker, upplever att eleverna är nöjda. Vissa dagar fungerar det sämre, saker blir inte som man tänkt sig, man hinner inte med allt, tvingas prioritera, några blir besvikna, man är stressad, trött och man kanske tvingas markera eller "ryta i".

Efter alla mina år i skolan upplever jag att de allra, allra flesta av mina kollegor verkligen vill göra ett bra jobb. De engagerar sig i sina elever, de vill utveckla sig, tänka nytt, planera intressanta lektioner, hålla sig ajour inom sitt ämnesområde, arrangera studieresor, engagera föreläsare m.m. m.m. Men tid och resurser sätter käppar i hjulet. Konkurrensen om eleverna kräver att man förutom att vara en god pedagog även ska fungera som marknadsförare, fotograf, webmaster, copy-writer, projektledare, göra saker som syns och får uppmärksamhet och dessutom hinna med att berätta om dem. Man ska dessutom hinna med att driva utveckling, handleda projektarbeten & UF-företag, samverka med näringslivet, fixa praktikplatser, göra praktikbesök, klara av att agera IT-tekniker, kunna fixa krånglande datorer, kopieringsapparater och skrivare, lära sig att hantera ett antal olika administrativa system och svara på mejl, sms och telefonsamtal från kollegor, elever och föräldrar. Helst ska man dessutom även hinna med att jobba internationellt, skriva projektansökningar på engelska, hålla kontakt med kollegor utomlands samtidigt som man arbetar med kvalitetsutveckling, planerar för hur man kan integrera IKT i större utsträckning i sin undervisning, deltar i olika möten och skriver omdömen inför utvecklingssamtal. Listan på måsten kan göras lång...

1994 när jag började som lärare så låg mitt fokus på tre saker - lektioner, för- & efterarbete - och det fyllde tiden tillsammans med en och annan konferens. Tittar jag på min arbetsvecka idag så har det skett en enorm förskjutning. Lektionerna finns självklart kvar och har dessutom blivit fler till antalet, men tiden för för- & efterarbete har minskat drastiskt. Konstruerar prov, fixar med PowerPoints, läser PM, rättar, kollar intressanta artiklar som kan användas i undervisningen, skriver omdömen och sätter betyg gör man på kvällar, helger och lov. För detta finns ingen tid i veckorna. Trots att arbetsdagarna i många fall blir långa, i vissa fall mycket långa.

Det brukar sägas att det är viktigt med tid för reflektion - jag undrar lite när jag ska klämma in den - tur att man har sommarlov...

Vardag igen

Onsdagar har vi personalmöte direkt på morgonen så jag stressade på man och barn lite extra för att kunna vara där i tid i morse. Är på plats 07.55 bara för att få reda på att mötet är inställt.... Hade uppenbarligen missat meddelandet om detta innan juluppehållet. Tar en kopp kaffe till med några kollegor och pratar om ledigheten istället. Några har varit sjuka och några har haft besök nästan hela ledigheten medan andra njutit av olika friluftsaktiviteter.

På lunchen blir det bl a prat om insändaren i Arbetarbladet strax efter jul där signaturen "Vemodig lärare" erkänner att hon ändrat betyg för att slippa "curlingföräldrarna". Hon beskriver en arbetssituation där tiden för undervisningsplanering och efterarbete trängs undan av en mängd andra arbetsuppgifter, möten och arbetsgrupper och hur lärare kränks av både elever och föräldrar som ifrågasätter kompetens, rättning och betygssättning.

När jag själv läste insändaren under jullovet och maken frågade om det verkligen var så där, så kommer jag ihåg att jag faktiskt medgav att jag åtminstone delvis kände igen mig - även om jag än så länge aldrig har ändrat betyg för att tillfredställa föräldrar (har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att göra det heller).
Diskussionen kring lunchbordet kom att kretsa kring svårigheten att vara lärare idag, om gränsen mellan privat och personlig, om att kunna "bjuda på sig själv" men inte för mycket, om hur man bäst bemöter påhopp, anklagelser, kränkningar och om att man helt enkelt otroligt utsatt som lärare idag. Att lärare är på något sett allmänt gods - vem som helst utan någon större inblick i varken pedagogik eller ämnesområde kan ifrågasätta både det ena och det andra - eftersom alla har gått i skolan så är alla proffs på läraryrket (åtminstone innan de själva har testat) och det är "alltid" lärarens fel om en elev inte når ett visst betygsmål... Det är även helt OK att prata skit om lärare och att göra sig lustig åt olika egenskaper eller egenheter utan att tänka på att man sårar en annan människa.

Alla vid lunchbordet hade vi våra egna exempel på upplevelser, erfarenheter, diskussioner och konflikter som på något sätt berörde ovanstående, vissa mer och vissa mindre mindre laddade. I många fall med inblanding av elever med stor (ogiltig) frånvaro som skyller egna misslyckanden på lärarna och tyvärr inte har förstått vad det innebär att missa ett stort antal lektioner. Att det faktiskt är mycket svårare att förstå saker om man bara får höra snabbrepetitionen av den genomgång som gjordes grundligt lektionen innan o.s.v.

Känner mig faktiskt lite halvlåg efter diskussionen och alla olika berättelser som kom upp. Vill jag fortsätta med det här? Orkar jag fortsätta att utsätta mig för det här? Känns som det behövs ett helt lager elefanthud för att vara tillräckligt rustad... Blev lite deprimerande det här och är glad att jag varit med tillräckligt länge för att veta att det förmodligen kommer dagar som känns betydligt mer upplyftande och inspirerande än den här...