Onsdagar har vi personalmöte direkt på morgonen så jag stressade på man och barn lite extra för att kunna vara där i tid i morse. Är på plats 07.55 bara för att få reda på att mötet är inställt.... Hade uppenbarligen missat meddelandet om detta innan juluppehållet. Tar en kopp kaffe till med några kollegor och pratar om ledigheten istället. Några har varit sjuka och några har haft besök nästan hela ledigheten medan andra njutit av olika friluftsaktiviteter.
På lunchen blir det bl a prat om insändaren i Arbetarbladet strax efter jul där signaturen "Vemodig lärare" erkänner att hon ändrat betyg för att slippa "curlingföräldrarna". Hon beskriver en arbetssituation där tiden för undervisningsplanering och efterarbete trängs undan av en mängd andra arbetsuppgifter, möten och arbetsgrupper och hur lärare kränks av både elever och föräldrar som ifrågasätter kompetens, rättning och betygssättning.
När jag själv läste insändaren under jullovet och maken frågade om det verkligen var så där, så kommer jag ihåg att jag faktiskt medgav att jag åtminstone delvis kände igen mig - även om jag än så länge aldrig har ändrat betyg för att tillfredställa föräldrar (har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att göra det heller).
Diskussionen kring lunchbordet kom att kretsa kring svårigheten att vara lärare idag, om gränsen mellan privat och personlig, om att kunna "bjuda på sig själv" men inte för mycket, om hur man bäst bemöter påhopp, anklagelser, kränkningar och om att man helt enkelt otroligt utsatt som lärare idag. Att lärare är på något sett allmänt gods - vem som helst utan någon större inblick i varken pedagogik eller ämnesområde kan ifrågasätta både det ena och det andra - eftersom alla har gått i skolan så är alla proffs på läraryrket (åtminstone innan de själva har testat) och det är "alltid" lärarens fel om en elev inte når ett visst betygsmål... Det är även helt OK att prata skit om lärare och att göra sig lustig åt olika egenskaper eller egenheter utan att tänka på att man sårar en annan människa.
Alla vid lunchbordet hade vi våra egna exempel på upplevelser, erfarenheter, diskussioner och konflikter som på något sätt berörde ovanstående, vissa mer och vissa mindre mindre laddade. I många fall med inblanding av elever med stor (ogiltig) frånvaro som skyller egna misslyckanden på lärarna och tyvärr inte har förstått vad det innebär att missa ett stort antal lektioner. Att det faktiskt är mycket svårare att förstå saker om man bara får höra snabbrepetitionen av den genomgång som gjordes grundligt lektionen innan o.s.v.
Känner mig faktiskt lite halvlåg efter diskussionen och alla olika berättelser som kom upp. Vill jag fortsätta med det här? Orkar jag fortsätta att utsätta mig för det här? Känns som det behövs ett helt lager elefanthud för att vara tillräckligt rustad... Blev lite deprimerande det här och är glad att jag varit med tillräckligt länge för att veta att det förmodligen kommer dagar som känns betydligt mer upplyftande och inspirerande än den här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar