Plötsligt dyker Björklund upp på Twitter...

Plötsligt händer det skulle man kunna säga. Efter 4 dagars intensiv debatt under #merkateder, så kunde vi idag först lyssna på både Jan Björklund och Lärarförbundets Eva-Lis Sirén i en kort radiodebatt. En debatt där Björklund sätter "katedern" inom citationstecken, nyanserar sina uttalanden i debattartikeln och fokuserar mer på ett aktivt lärarledarskap. På eftermiddagen följer dessutom Ekot upp med en längre intervju.

Mitt under lunchen så dyker Björklund själv lite oväntat upp på Twitter under @folkpartiets konto. En efterlängtad entré för alla oss som engagerat oss i frågan. Jättekul tycker jag! Folkpartiet har många aktiva och kommunikativa twittrare varav 1:e vice ordförande Helene Odenjung är en. Jag misstänker starkt att hon har haft viss inverkan på beslutet att låta Björklund twittra.

Jag har full förståelse för att alla partiledare inte kan, har tid, eller känner att de vill använda just Twitter som kommunikationskanal, men i sådana här fall så tror jag det är viktigt att vara lyhörd, flexibel och visa att man bryr sig som politiker. Att ge raka svar på vad man menar och förklara varför man säger som man gör. Björklunds närvaro på Twitter idag var enligt mig, helt klart bra både för debatten och för Folkpartiet.

För egen del var det viktigt att få svar på frågan om vad Björklund och Folkpartiet faktiskt står när det gäller vikten av IKT och Entreprenörskap i skolan. Som jag tidigare nämnt så finns det tydliga skrivningar om detta i det utbildningspolitiska programmet och dessutom har Entreprenörskap fått en framskjutande roll i både läroplan och den nya gymnasieskolan. Jag har under mina aktiva år i partiet heller inte uppfattat att man har en negativ syn när det gäller detta, däremot har det mycket sällan kommunicerats till skillnad från frågor om ordning & reda, uppförande, lärares befogenheter m.m. Något jag tycker är trist eftersom det skapar en skev bild av vad Folkpartiets skolpolitik egentligen handlar om. Jag har t ex tydliga minnen från en konferens om Entreprenörskap i skolan, hösten 2006, anordnad av Esbri, där Fredrik Malm var inbjuden att tala om partiets skolpolitik. Efteråt kunde både jag och Fredrik konstatera att talet om de stora problemen i den svenska skolan och behoven av en rejäl uppstyrning inte riktigt gick hem hos just de här konferensdeltagarna, deltagare som förmodligen förväntat sig lite fler positiva uttalanden kring partiets syn på vikten av entreprenöriella kompetenser. Ett par månader senare lyssnade jag till Fredrik på en annan konferens - då hade han skrivit om talet :-)

Idag fick jag ett kort men tydligt svar från Björklund när det gäller IKT & Entreprenörskap (även om han inte exakt svarar på min fråga) och det gör mig glad! Kan partiet även presentera och kommunicera en rejäl framtidsvision om skolan - en vision som tar upp de viktiga kompetenser som våra barn och ungdomar bör tränas i inför sitt framtida arbetsliv, så skulle jag bli ännu gladare. Målet om att alla elever ska nå målen är bra och självklart, men det behövs mer!

Att reflektera över lärarrollen på 140 tecken...

Med Jan Björklund som utbildningsminister så har den svenska skolan diskuterats intensivt de senaste åren. Som lärare har jag många gånger känt - bra, äntligen! Bra att någon tar upp och driver frågorna kring lärarutbildningen, lärarnas status, lärarlegitimation m.m. Det har heller inte bara blivit en massa prat utan beslut har tagits om en ny gymnasieskola, nytt betygssystem, ny skollag och mycket mer.

Som ombud för Gävleborg, var jag på Landsmötet 2009 med och tog Folkpartiets utbildningspolitiska program - 32 punkter med allt från skrivningar om lärarlegitimation och högre utbildningskrav på rektorer till skrivningar om statligt huvudmannaskap och upprustningssatsningar av skollokaler m.m. m.m. Där finns också mycket tydliga skrivningar om satsningar på IKT i skolan och att entreprenörskap ska ingå som en naturlig del både i grundskolan och i gymnasieskolan. Dessa skrivningar har självklart varit viktiga för mig i min roll som lärare.

Som varm förespråkare av mer entreprenörskap i skolan och flitig användare av IKT och Sociala media, så har jag många gånger fått förklara, hur jag kan brinna för dessa frågor samtidigt som jag står bakom Folkpartiets skolpolitik.

För mig har svaret varit glasklart - det är inget problem - det finns inget motsatsförhållande mellan elevernas behov av grundläggande baskunskaper och tydligare kunskapsmål å ena sidan och ett entreprenöriellt lärarnde och en modern IT-baserad undervisning å den andra.

Att jag valt att jobba mycket med både entreprenörskap och IT bygger i stor utsträckning på att jag ser att det hjälper mig och eleverna att nå målen. Vi når dem på ett roligare, mer engagerat, mer interaktivt och mer kreativt sätt. Dessutom så utvecklar eleverna en mängd olika värdefulla kompetenser under resans gång. De lär sig samarbete, att ta ansvar och att söka, värdera och kritiskt granska information. De blir mer motiverade och de lär sig projektledning och vikten av att planera, att kommunicera, argumentera och att presentera. De utvecklar kreativitet och ledarskap men framför allt så växer de som människor.

Flera av mina svagare elever har t ex genom att driva egna UF-företag och praktiskt arbeta med moment som blir viktiga för dem eftersom de handlar om deras eget företag, nått kursmål som de tidigare haft klara problem med att nå. Har man köpt, sålt, bokfört m.m. så blir t ex en balansräkning eller en påläggskalkyl mycket mer konkret och tydlig och man får en helt annan förståelse.

När däremot Björklund och senare även LR:s Metta Fjelkner så tydligt går ut och vill styra undervisningen i en viss riktning och kommer med påståenden som "det är dags att lärarna åter ska ta plats i katerdern", då blir jag arg och kan inte hålla med längre. Arg därför man har gått över en gräns och arg för att jag upplever att man ser mer tillbaka än framåt. För mig är det självklart att politiken ska syssla med VAD-frågorna och tjänstemän, lärare och skolledare med HUR-frågorna. Björklund skriver visserligen att valet av undervisningsmetod är ett val som bör fattas av läraren, men det framgår tydligt att han tycker att eleverna har fått ta för mycket ansvar och fått arbeta för mycket på egen hand och att han gärna ser en återgång till mer traditionell undervisning.

Jag håller med honom, när han säger i artikeln på DN Debatt, att det mest avgörande i skolans verksamhet är mötet mellan lärare och elever, men det mötet kan se väldigt olika ut.

Som lärare måste man kunna variera mellan rollen som undervisande och handledande. Jag gör hela tiden egna bedömningar utifrån kurs, grupp, situation, individuella behov m.m. Är eleverna trötta, har det hänt något speciellt, är det många som inte har förstått, är de redan igång och bara väntar på att få fortsätta? Ibland krävs det mer av ren undervisning (katederundervisning om ni så vill), ibland är det bättre med ett handledande agerande. Men det är mina bedömningar, mina beslut, utifrån kunskap, kompetens och erfarenhet. Ibland sker de i dialog med mina elever, ibland utan. Just dialogen är väldigt viktig för mig och den hjälper mig att skapa ett bra arbetsklimat, dessutom vet jag att eleverna verkligen uppskattar den.

Är därför oerhört tacksam för den intensiva debatt kring dessa viktiga frågor som under de senaste dagarna har förts under #merkateder på Twitter, efter initiativ av @Johan_Groth. Så många intresserade och engagerade människor. Vi är inte alltid överens, men det är ju det som skapar dynamiken. Debatten har tvingat mig att reflektera över min roll som lärare, reflektera över mitt ledarskap och reflektera över mina val av undervisningsmetoder och dessutom tvingat mig att försöka uttrycka dessa reflektioner inom max 140 tecken vilket sannerligen är en utmaning! Nyttigt, spännande, lärorikt och roligt.

Fördelen med en diskussion på Twitter är också att alla som vill faktiskt kan delta och att avstånden blir väldigt korta. Vill därför rikta ett extra tack till IT-minister @annakarin_hatt och Lärarförbundets @evalissiren som båda personligen valde att ge sig in i debatten, kommunicera, ställa frågor och svara på frågor. Twitter och demokrati när det är som bäst!

Det är tufft att vara lärare...

Läser kommentarerna på GD om händelserna på Hedängsskolan, där några föräldrar anmält lärarna för att ha behandlat barnen illa. Nu har lärarna via rektor och skolchef bemött anmälan och gett sin syn. Vet inte mer än det som har stått i media och vill därför inte kommentera, men det som inträffat är självklart oerhört trist och det borde inte behöva inträffa.

Tänker på de samtal jag haft under veckan och konstaterar - det är tufft att vara lärare.

Dels träffade jag en ung tjej, en fd elev som numer jobbar som grundskolelärare - "Det är ett tufft jobb, det här Helena, svarade hon på min fråga hur hon tyckte det var och nämnde bl a arbetsbördan med alla omdömen. Dagen efter träffade jag en fd lärare, som bytt yrke i 50-årsåldern. "Jag är glad att jag bytte jobb, sa hon. Hade inte orkat ända till pensionen". "Det var svårt att hinna med alla eleverna, att se till varje enskild elevs behov".

Jag håller med! Det är tufft - så tufft så att jag rätt ofta funderar på att ge upp. Inte för att jag egentligen inte trivs - det är stundtals ett förbaskat kul, fritt och stimulerande yrke - men, det kräver verkligen ett extremt engagemang och det tar på krafterna. Kombinerat med detta att alla är proffs på skolan eftersom de själva har gått där en gång och att lärarna som yrkesgrupp hela tiden ifrågasätts av media, politiker, föräldrar m fl gör det att jag ibland önskar att jag kunde få fokusera på att göra ett bra jobb på något kontor eller liknande, fritt från alla andras åsikter om hur mitt jobb ska göras.

På något sätt verkar man glömma bort att lärare också är människor. Vissa dagar är bra dagar då allt flyter på, man känner att man gör ett bra jobb, fattar rätt beslut, bidrar med bra saker, upplever att eleverna är nöjda. Vissa dagar fungerar det sämre, saker blir inte som man tänkt sig, man hinner inte med allt, tvingas prioritera, några blir besvikna, man är stressad, trött och man kanske tvingas markera eller "ryta i".

Efter alla mina år i skolan upplever jag att de allra, allra flesta av mina kollegor verkligen vill göra ett bra jobb. De engagerar sig i sina elever, de vill utveckla sig, tänka nytt, planera intressanta lektioner, hålla sig ajour inom sitt ämnesområde, arrangera studieresor, engagera föreläsare m.m. m.m. Men tid och resurser sätter käppar i hjulet. Konkurrensen om eleverna kräver att man förutom att vara en god pedagog även ska fungera som marknadsförare, fotograf, webmaster, copy-writer, projektledare, göra saker som syns och får uppmärksamhet och dessutom hinna med att berätta om dem. Man ska dessutom hinna med att driva utveckling, handleda projektarbeten & UF-företag, samverka med näringslivet, fixa praktikplatser, göra praktikbesök, klara av att agera IT-tekniker, kunna fixa krånglande datorer, kopieringsapparater och skrivare, lära sig att hantera ett antal olika administrativa system och svara på mejl, sms och telefonsamtal från kollegor, elever och föräldrar. Helst ska man dessutom även hinna med att jobba internationellt, skriva projektansökningar på engelska, hålla kontakt med kollegor utomlands samtidigt som man arbetar med kvalitetsutveckling, planerar för hur man kan integrera IKT i större utsträckning i sin undervisning, deltar i olika möten och skriver omdömen inför utvecklingssamtal. Listan på måsten kan göras lång...

1994 när jag började som lärare så låg mitt fokus på tre saker - lektioner, för- & efterarbete - och det fyllde tiden tillsammans med en och annan konferens. Tittar jag på min arbetsvecka idag så har det skett en enorm förskjutning. Lektionerna finns självklart kvar och har dessutom blivit fler till antalet, men tiden för för- & efterarbete har minskat drastiskt. Konstruerar prov, fixar med PowerPoints, läser PM, rättar, kollar intressanta artiklar som kan användas i undervisningen, skriver omdömen och sätter betyg gör man på kvällar, helger och lov. För detta finns ingen tid i veckorna. Trots att arbetsdagarna i många fall blir långa, i vissa fall mycket långa.

Det brukar sägas att det är viktigt med tid för reflektion - jag undrar lite när jag ska klämma in den - tur att man har sommarlov...

Kvotering eller inte - that´s the question...

”Jag tänker aldrig låta mig kvoteras” skriver riksdagsledamoten Jessica Rosencrantz stolt på SvD Brännpunkt den 27/2. "Kvotering ger mer kompetens" kontrar Annika Elias och Klara Adolphson, ordförande respektive jämställdhetsexpert i Ledarna. Kvotering till börsbolagens styrelser var en hett debatterad fråga på Folkpartiets landsmöte förra året. Jag var ambivalent då, och jag är det fortfarande, men har vi råd att vänta längre?

Å ena sidan håller jag helt med Jessica Rosencrantz när hon säger att kvotering är kontraproduktivt i strävan efter ett jämställt samhälle, men å andra sidan så har jag full förståelse för att Norge, Island, Spanien och nu Frankrike faktiskt fattat beslut om att införa det - det går helt enkelt alldeles för långsamt. Man vill inte vänta och man har inte råd att vänta! Frågan är om vi har det i Sverige? För ingen tror väl på fullaste allvar, att det är så att anledningen till att vi har ca 80 procent män i bolagsstyrelserna för våra privata börsbolag är att det inte finns kvinnor som är tillräckligt kompetenta? Det finns självklart massvis av kvinnor som skulle göra ett utomordentligt jobb i dessa styrelser och förmodligen även tillföra andra kompetenser, värden och sätt att tänka om de bara fick chansen - men de får den inte. Tyvärr är det nästan precis lika illa i våra kommunala bolag - endast 1 av 4 ledamöter är kvinnor (i 32 av kommunerna finns inte en enda kvinna).

Det är ju ingen nyhet att män väljer män, eller rättare sagt, man väljer någon som är lik en själv eller helt enkelt någon man har i sitt nätverk. Män har fler män i sina nätverk och kvinnor har fler kvinnor i sina och det är inget konstigt med det. Det är här jag inser att kvotering förmodligen är nödvändigt, för att bryta trenden.

Vi behöver styrelser och ledningsgrupper som består av personer med olika bakgrund, olika egenskaper, olika kompetenser och självklart också av olika kön. Först då - när vi har jämställdhet i ledningsgrupper och bolagsstyrelser - kommer vi att kunna få till en jämställd arbetsmarknad där kvinnor och män respekteras på lika villkor.

Jag vill, precis som Jessica Rosencrantz, bli fullt ut respekterad utifrån min kompetens och min erfarenhet och ingenting annat. Men, jag tvingas konstatera att alldeles för många händelser under mitt yrkesverksamma och mitt politiska liv vittnar om att just det faktum att jag är kvinna, tyvärr har inneburit en belastning i en värld där manliga strukturer och värderingar fortfarande dominerar. Hade vi, i de sammanhangen, varit fler kvinnor är jag övertygad om att dessa händelser tagit en annan vändning.