Kvotering eller inte - that´s the question...

”Jag tänker aldrig låta mig kvoteras” skriver riksdagsledamoten Jessica Rosencrantz stolt på SvD Brännpunkt den 27/2. "Kvotering ger mer kompetens" kontrar Annika Elias och Klara Adolphson, ordförande respektive jämställdhetsexpert i Ledarna. Kvotering till börsbolagens styrelser var en hett debatterad fråga på Folkpartiets landsmöte förra året. Jag var ambivalent då, och jag är det fortfarande, men har vi råd att vänta längre?

Å ena sidan håller jag helt med Jessica Rosencrantz när hon säger att kvotering är kontraproduktivt i strävan efter ett jämställt samhälle, men å andra sidan så har jag full förståelse för att Norge, Island, Spanien och nu Frankrike faktiskt fattat beslut om att införa det - det går helt enkelt alldeles för långsamt. Man vill inte vänta och man har inte råd att vänta! Frågan är om vi har det i Sverige? För ingen tror väl på fullaste allvar, att det är så att anledningen till att vi har ca 80 procent män i bolagsstyrelserna för våra privata börsbolag är att det inte finns kvinnor som är tillräckligt kompetenta? Det finns självklart massvis av kvinnor som skulle göra ett utomordentligt jobb i dessa styrelser och förmodligen även tillföra andra kompetenser, värden och sätt att tänka om de bara fick chansen - men de får den inte. Tyvärr är det nästan precis lika illa i våra kommunala bolag - endast 1 av 4 ledamöter är kvinnor (i 32 av kommunerna finns inte en enda kvinna).

Det är ju ingen nyhet att män väljer män, eller rättare sagt, man väljer någon som är lik en själv eller helt enkelt någon man har i sitt nätverk. Män har fler män i sina nätverk och kvinnor har fler kvinnor i sina och det är inget konstigt med det. Det är här jag inser att kvotering förmodligen är nödvändigt, för att bryta trenden.

Vi behöver styrelser och ledningsgrupper som består av personer med olika bakgrund, olika egenskaper, olika kompetenser och självklart också av olika kön. Först då - när vi har jämställdhet i ledningsgrupper och bolagsstyrelser - kommer vi att kunna få till en jämställd arbetsmarknad där kvinnor och män respekteras på lika villkor.

Jag vill, precis som Jessica Rosencrantz, bli fullt ut respekterad utifrån min kompetens och min erfarenhet och ingenting annat. Men, jag tvingas konstatera att alldeles för många händelser under mitt yrkesverksamma och mitt politiska liv vittnar om att just det faktum att jag är kvinna, tyvärr har inneburit en belastning i en värld där manliga strukturer och värderingar fortfarande dominerar. Hade vi, i de sammanhangen, varit fler kvinnor är jag övertygad om att dessa händelser tagit en annan vändning.