Att som ung vuxen mista en kär farfar och en kär morfar är tråkigt och de finns fortfarande med mig, i tankar, i minnen, på fotografier från barndomen och i möbler, tavlor och andra speciella föremål i mitt hem - men, de hade levt ett långt liv, fått se barn och barnbarn växa upp och jag visste att den dagen skulle komma då jag inte längre fick träffa dem och krama dem.
I år och förra året har döden kommit så mycket närmare... En av mina kära kusiner, 41 år och 3-barnsfar, gick oväntat gick bort i höstas efter bara några veckors sjukdom, en skolledare på jobbet dog hastigt, pappas bäste vän som tog vi farväl av i våras, elevers föräldrar, barnens skolkompisar, grannar och nära vänners syskon. Många fortfarande unga, mitt i livet, med barn, föräldrar, syskon som alldeles för tidigt mister en nära anhörig...
Maken som kom hem från jobbet idag och chockat konstaterade att en av de omkomna i bilolyckan innan jul var en arbetskompis... Vänner som skriver om sin sorg på facebook...
Sjukdom som gör sig påmind i den nära familjen...Min egen oro för min egen hälsa... Den finns där, går inte att skjuta ifrån sig längre, måste lära mig att döden är en del av livet. Försöka att se det naturliga i något jag hela livet tänkt på som något onaturligt... Vi finns här ett tag - ingen vet riktigt hur länge. Helt plötsligt blir väldigt mycket väldigt oväsentligt och några få saker blir väldigt viktiga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar