Brit Stakston skriver i ett inlägg på kommunikationsbyrån JMW:s hemsida om en twittrande och bloggande lokförare som inte twittrar formellt för SJ men som privatperson ger sin bild av en tågförsening, vilken information som gavs och om klagomål från passagerare m.m.
"En lokförare som inte twittrar på uppdrag av SJ men som privatperson väljer att läxa upp kunderna för händelser som skett under hans arbetstid.
En händelse som visar att man må uppleva sig själv som hur privat som helst – men för utomstående är man en representant för sin arbetsgivare. En konsekvens av de nya kommunikationsverktygen som nu varje verksamhet måste hantera. Vare sig det är privat eller offentlig verksamhet."
Jag håller inte helt med Stakston i det hon skriver men hennes inlägg väcker onekligen en mängd frågor och kanske är det det som är meningen. Är det OK att lokförare twittrar? Är det OK att skattetjänstemän, lärare eller sjukgymnaster twittrar? Får man blogga om sitt jobb? Beror det på vad man jobbar med och vad och hur man skriver? Vad gäller om man är offentliganställd kontra privatanställd? Vad gäller för anställda i ett statligt bolag? Självklart förväntar man sig att någon som formellt twittrar för en organisations räkning håller en mer formell ton i språket men samtidigt så uppskattar jag när det framgår att det sitter en fysiskt person bakom tangenterna, även om jag onekligen skrattade till för ett par månader sedan när jag läste på Twitter att Alliansen var tvungen att gå ner till tvättstugan... Men, blir jag upprörd? Nej.
Hamnar vidare på Kristina Axelssons blogg som kopplar det hela till skolan och då blir det hela ännu mer intressant. Precis som Kristina tror jag att vi måste prata betydligt mer i skolan om hur vi förhåller oss till privat-offentligt, vad vi skriver och hur vi skriver på olika sociala media, samt, inte minst, hur det uppfattas av andra. Det är en jätteviktig diskussion! Det handlar om lagar, regler, yttrandefrihet m.m. men det handlar också om etik, moral, värdegrund etc. Sociala media har onekligen bidragit till att skapa en ny verklighet där information och kommunikation sker på så många fler plan en tidigare och formella kanaler får en förändrad roll. Nytt, annorlunda - ja, men nödvändigt att förhålla sig till.
Fick frågan för ett tag sedan om jag twittrade som lärare, politiker eller privatperson?
Alla tre svarade jag - för det är så det ser ut. Och, jag inte är ensam om att använda både twitter, blogg och facebook både i mitt yrkesliv, som politiker och som privatperson.
Jag försökte ett tag att ha två bloggar - en mer privat och en mer politisk - för ett halvår sedan gav jag upp, nu använder jag en. På skolan har jag en kollega som testar att ha ett speciellt lärarkonto på Facebook som hon använder i undervisningen. Har funderat på det, men just nu så lutar det nog åt att jag fortsätter att använda "formella system" för skolkommunikationen med eleverna men även fortsättningsvis accepterar vänförfrågningar på Facebook från de elever som vill ha en kontakt där. Mina elever vet att jag är Folkpartist och jag skriver inget privat på Facebook som inte är OK att läsas även av enstaka elever. Det som är viktigt för mig är att det är eleverna själva som väljer.
På Twitter följer jag personer och organisationer som är intressanta främst ur ett yrkesperspektiv och ett politiskt perspektiv, men även vissa för att jag känner de privat och jag twittrar gladeligen om såväl skolan, politiken som det privata...
Självklart har jag tänkt mycket på gränser och olika roller, men jag har kommit fram till att jag faktiskt trivs med att gränserna suddas ut, för det är på något sätt så det ser ut. Vi måste alla lära oss att hantera att vi har olika roller och hur vi använder oss av dem, men självklart så präglas vi och påverkas av allt det vi är med om och lär oss oavsett i vilken roll det sker....
Sunt förnuft räcker långt...
Intressanta länkar:
